De säger när det är äkta kärlek, så vet man det bara. Det är ingenting att ifrågasätta. Jag antar att det gäller med allt.
Jag kommer ihåg första gången jag hörde en låt av Paolo Nutini. Jag satt i ett hotellrum i sollentuna, på ellis säng med ellis ipod i handen. Bläddrade, väntade på att något namn skulle fånga mitt intresse. Kom ihåg att Carina nämnt något om en sång där Paolo sjöng om sin flytt till london, att det tog en timme att korsa gatan. Kom ihåg att Paolo var från Skottland - det var tillräckligt för att jag skulle klicka på albumet och lyssna. These streets, låten carina pratat om, råkade vara först.
& jag visste det redan då, att jag hittat något underbart. 
Jag kommer ihåg att när jag väl kom hem från sollentuna, var carina i sthlm för att se på coldplay. Jag kommer ihåg att jag satt med mina hörlurar från claes ohlsson och lyssnade på liveinspelningar från bush studios mellan lektioner i skolan, laddade ner albumet och lyssnade på repeat hela kvällarna. 
Jag refererade till hans musik som "vackrare än askungens bal, vackrare än vårens grönska och vackrare än en friidrottsbana i solsken" i min blogg.

För det är sådan jag är. Jag faller djupt och hårt. När det klickar, så klickar det. Jag har aldrig lärt mig att behärska det, och min tendens att total-freaka är nog den som mest definierar vem jag är. Jag har haft så många obsessions i mina dar att det nästan är svårt att komma ihåg dem allihop, men vissa sticker ut ur mängden. Paolo är en av dem. Skottland en annan.

Jag har en känsla av att Will and the People även de kommer räknas till kategorin "constant obsessions" i framtiden. Det klickar. Och jag faller.



Kärlek!