boy, vad jag har saknat att kunna ha långa rubriker från random fyndiga låttexter som rubrik! Det är nice - räkna med många i framtiden.

Jag är lite orolig denna afton - jag kan känna ett halsont komma krypande ända från magsäcken. Jag gillar det inte. Har lyckats hålla mig ovanligt frisk hittills denna höst, och jag skulle föredra om det höll sig på det viset. För mycket att göra och för mycket att se för att orka med halsont och hosta.
Gitarrspelandet går framåt! Ackorbytet mellan G och C är det klurigaste, och det är även det som av en tillfällighet förekommer mest frekvent i Amazing Grace, låten jag lägger min själ i att lära mig. Om ett par år så, då ska ni få se.

Det är mindre än två månader kvar till jul - och förberedelserna har redan börjat. Min host-mum är lika förälskad i julens magi som min kära moder, och för varje dag som går märker jag att något nytt har dykt upp i huset. Diskmedlet med jul-doft kom fram redan i början på veckan, därefter följde "merry christmas"-kuddar i vardagsrummet, gardinbyte i köket och för att inte tala om jul-doftljuset som inhandlades på IKEA och placerades mitt på matbordet. Idag blev det även lite disney-julfilm med flickorna, något jag tror att jag uppskattade mer än dem. Någon vis man sa någon gång att man ska omfamna sin barnsliga sida, och denne vise man lyssnar jag på.



Nu blir det till att sova, mina ögonlock längtar redan.

Kärlek!

De säger när det är äkta kärlek, så vet man det bara. Det är ingenting att ifrågasätta. Jag antar att det gäller med allt.
Jag kommer ihåg första gången jag hörde en låt av Paolo Nutini. Jag satt i ett hotellrum i sollentuna, på ellis säng med ellis ipod i handen. Bläddrade, väntade på att något namn skulle fånga mitt intresse. Kom ihåg att Carina nämnt något om en sång där Paolo sjöng om sin flytt till london, att det tog en timme att korsa gatan. Kom ihåg att Paolo var från Skottland - det var tillräckligt för att jag skulle klicka på albumet och lyssna. These streets, låten carina pratat om, råkade vara först.
& jag visste det redan då, att jag hittat något underbart. 
Jag kommer ihåg att när jag väl kom hem från sollentuna, var carina i sthlm för att se på coldplay. Jag kommer ihåg att jag satt med mina hörlurar från claes ohlsson och lyssnade på liveinspelningar från bush studios mellan lektioner i skolan, laddade ner albumet och lyssnade på repeat hela kvällarna. 
Jag refererade till hans musik som "vackrare än askungens bal, vackrare än vårens grönska och vackrare än en friidrottsbana i solsken" i min blogg.

För det är sådan jag är. Jag faller djupt och hårt. När det klickar, så klickar det. Jag har aldrig lärt mig att behärska det, och min tendens att total-freaka är nog den som mest definierar vem jag är. Jag har haft så många obsessions i mina dar att det nästan är svårt att komma ihåg dem allihop, men vissa sticker ut ur mängden. Paolo är en av dem. Skottland en annan.

Jag har en känsla av att Will and the People även de kommer räknas till kategorin "constant obsessions" i framtiden. Det klickar. Och jag faller.



Kärlek!

Ett av mina favoritämnen i skolan var utan tvekan filosofi. filosofi, psykologi och alla språk utom tyska. och matte. Hur som helst, jag kommer ihåg en lektion där vi skulle rita ett schema över hur vårt humör hade skiftat under föregående dag, vad som hade hänt under dagen som påverkat oss positivt, likväl vad som hade påverkat oss negativt.
Min poäng med historien? Just precis nu skulle mitt streck ligga ganska lågt på schemat . Jag är ganska låg. Framför allt beror det på att jag är trött, men även för att jag lider av lite saknad. Förutom allt annat jag vanligtvis saknar, saknar jag friidrotten mer än vanligt ikväll. Morgonpass på värendsvallen. Eftermiddagspass på värendsvallen. Kastpass med kim, Häckpasset på onsdagar. Medicinbollspass med erika. Torsdagar på atleticum! En träningsrutin som är svår att uppnå när friidrott inte längre ingår i ens utbildningsplan.

Idag har dock varit en bra dag, och det faktum att Johan och Livvy sitter och försöker spela gitarr gör faktiskt att mitt humör redan är påväg uppåt. Skulle jag rita ett sådant där filosofi-schema dagligen, skulle det se ut som att jag försökt rita av alperna varje dag. 
Nu ska jag försöka lägga in lite musik på min iPod, (<3!) och sen ska jag packa till morgondagen! Glasgow kommer bli ett kärt återseende. Eurohostel,  toaletterna på buchanan galleries, borders och till och med burger king på jamaica street har inplanerade besök. Ha en bra kväll!


Kärlek!

Precis som jag gjorde när jag levde och åt i Växjö, har jag för att få mer känsla i mitt rum satt upp diverse bilder på väggarna. Som de flesta andra som man kan referera till som  "tonåring"
Inget konstigt med det. 
Över den byrå där jag förvarar mina kläder och andra värdefulla ägodelar har jag placerat fyra Lily Allen bilder, alla fyra från hennes photoshoot med Elle tidigare i höst. Varför jag har dem där? Inspiration, hävdar jag. En smått vidrig form av självplågeri, hävdar andra. 

Hur som helst pryder de en del av min vägg, och en gång för ett tag sedan, när flickorna av en av alla möjliga anledningar var inne på mitt rum, frågade de om det var jag på bilderna. 
Om det var jag som var på bilderna av Lily Allen. Världens vackraste kvinna. De tyckte vi var väldigt lika. 
Jag var tvungen att sätta mig ner. Andas. Numera påminner de mig varje gång de får syn på bilderna, om hur lika vi är. Det är sådant som kan göra en dag, kära vänner. Huruvida de säger det för att de faktiskt menar det, eller för att jag ler så brett jag kan, kramar dem och kanske till och med bjuder på ett litet glädjeskutt varje gång, förblir oklart.
Det är de små sakerna i livet man ska ta vara på. Som att man är lik Lily Allen i en sju - och en femårings ögon. 

Men även sånt som att min "shower smoothie" har en "dont drink me!" uppmaning på flaskan. Det är även det sånt som gör att man ler lite, och helt plötsligt känns dagen lite bättre än tidigare. 


 

Hur som hur, idag har jag inte gjort så mycket. Inhandlat lite skor. Ja. Skor som i plural. Två par skor. Yepp.
Ett par high heels från Topshop, och ett par Hush Puppies boots. Båda för under tusenlappen.
Johanna [hjärta] Charityshops!

Nu: en stärkande kopp te innan jag samlar ihop alla lemmar och ger mig av mot den stora vita, aningen mjuka, möbeln som står i mitten av mitt rum. Sängen, kan man också kalla den.

Kärlek!

Okej, så long time nothing to read gott folk!

Sedan familjen Andersson anlände förra lördagen har rutinerna rubbats fullständigt, och bloggen råkar vara en av de saker som blivit lidande av detta. Det var en trevlig vecka fylld med gång, lite gnällande över all gång, och framförallt lite födelsedagsfirande. Vill passa på att tacka för de fina gåvor mina föräldrar förde med sig från Sverige, jag blev väldigt glad över dem allihopa!

För tillfället ligger jag och halvsover i sängen, energin har varit som bortblåst de senaste dagarna och jag tror det blir en tidig sänggång idag. Vi har lite morföräldrar på besök i huset, något som även det leder till rubbade rutiner. Well, det gäller väl bara att se fram emot torsdag, efter morgonpasset tar jag och min kära vän Carina tåget till Glasgow, där vi planerar att köa i minst fem timmar. Sol, regn eller sandstorm spelar ingen roll – PAOLO NUTINI förtjänar inget annat än trogna fans. Vad Johan än säger.
Mottog även en födelsedagshälsning per post idag, det var väldigt trevligt! Var lite chockad när de sagt att jag fått brev, men sen kände jag igen mormors handstil och blev alldeles glad i hjärtat.

Filmquiz på the filmhouse igår – vi kunde onekligen krossat fler motståndare, att placera sig som lag 17 av 18 deltagande lag var väl kanske inte bländande. Men kul hade vi. Jennifer Gardner!

Efter ett smärre blogguppehåll förtjänar ni allt lite bilder (att jag fick en kamera i födelsedagspresent har ingenting alls med min generositet i bilder att göra)

Slottet var förresten helt underbart! Underbar utsikt, underbar lunch, underbara byggnader… Underbart.

(Klassiska turistbilden)











Kärlek!

Jag sitter i köket och äter frukost för tillfället, lördag morgon är nog min favorittid på hela veckan. BBC Breakfast, toast och lite earl grey är guld. Jag har tvingat ut valparna i blåsten - det råkar vara "serious weather warning" över hela uk, men det ska tydligen vara lite värre i centrala skottland, och allra värst på östkusten i centrala skottland. Det vill säga runt Edinburgh, det. Valparna är nöjda ändå, det pågår en rugbymatch på andra sidan muren. De ser naturligtvis ingenting, men rösterna är starka och det gör dem otroligt förvirrade, men lyckliga.

Jag har alltid haft en löjlig tanke om att stark vind är ett tecken på att förändring är på väg. Tror att det kommer från någon alternativ film jag såg när jag var yngre, när jag inte riktigt kunde skilja på fakta och fiktion (typ igår, alltså). Hur som helst är det ju något som stämmer idag - Edinburgh kommer inte bli sig likt efter familjen Anderssons besök.

16.35 anländer de till Waverley station, om allt går som planerat och de inte virrar bort sig i Glasgow. Innan jag går dit och möter dem ska jag dock hinna med lite ärenden i centrum, och stärka mig med en caramel macchiato.

Kärlek!

De senaste dagarna har jag precis som de flesta dagar gjort alldeles för lite vettiga saker för att det ska vara riktigt nyttigt. Träffat lite andra au pairer, druckit kaffe, spelat lite gitarr och njutit av livet i allmänhet. Städerskan har varit sjuk, så jag tog tag i strykningen när jag kom hem till eftermiddagspasset igår. Bar in datorn och satte på spotify på högsta volym, och kort därefter försågs jag med ett glas öl - så det var rätt okej ändå.
Idag var det tidningsjakt som gällde - 1 oktober var releasedatumet för ett högt efterlängtat gay-magazine. AnOtherMan för att vara väldigt precis. Inte för att jag ger en penny för vad som står i den, mäns gay-mode är inte högt upp på min lista över vad som är relevant. Robert Pattinson däremot, är en topp-favorit.

La familia Andersson kommer på besök väldigt väldigt snart, nu är gästrummen fixade och jag har inhandlat tandborste och tandkräm till bror min, och bytt hans sängkläder till något mer "manligt" än de med blommor som tidigare prydde hans säng. Jag försökte övertyga Laura om att han inte skulle bli förolämpad trots att det var blommor på hans täcke, men hon ville vara på den säkra sidan. Hon måste ha fått helt fel uppfattning om honom efter mina beskrivningar, säger jag bara.



Nu är det dags att "take a chillpill" som Olivia så fint gillar att uttrycka det,
blunda, och drömma söta drömmar.

Kärlek!