Som så många andra gånger när tar mig tid att blogga befinner jag mig i flickornas sovrum, butt down, mellan sängar. Livy är livrädd för rånare, och trots att det kan vara en aning irriterande ibland har jag ingen rätt att döma henne. Jag kommer ihåg när jag var liten, mor&far fick inte lämna vardagsrummet innan jag sov, om ifall att någon väntade i parken på att komma in och mörda mig. Även om det låter sjukt lamt nu, så minns jag rädslan, hur jag byggde upp möjliga scenarion i mitt huvud som sedan inte gick att få bort. Så, jag dömer inte. Jag suckar, ibland ljudligt, och sätter mig ner och väntar på john blund. Bloggar.