Efter en tripp till Edinburgh council i morse, ett besök som för övrigt lyckades göra mig livrädd och lycklig inom loppet av två minuter, var det bara en sak som fanns i mitt medvetande; intervjunerver.

IKEA var intressant och smått bisarrt, när HR chefen genom en powerpointpresentation stod och förklarade för mig och en hel del andra hur mentaliteten i småland har format detta företag kände jag mig mer svensk än någonsin. Trots att jag inte har blont hår, är socialt kompetent eller trivs med att gå runt naken i publika sammanhang.

However, ett antal samarbetsövningar och lite enskilda skrivuppgifter senare var det dags att ta bussen hem. Trots att jag verkligen försökte hålla mig vaken så sov jag nästan när busschaffuören kom upp och sa att vi nått vår slutdestination. Jag kikar ut genom fönstret, inte nyvaken men ändå inte helt vid medvetande. Jag har ingen aning om vart vi är, men det känns inte som att jag varit på bussen speciellt länge. Och jag hade ju faktiskt inte somnat. Eller?

- Um, so where are we then? 
- Crewe toll, dear.

Jag funderar frenetiskt. Det säger mig INGENTING.

- Oh. When did we pass princes street?


Han skrattar. Jag tackar gudarna för att jag för en gångs skull stött på en mänsklig busschaffuör i kollektivtrafikens djungel av lättirriterade djävlar. Han förklarar vänligt att det var en part-route buss, och jag inser snart när yrseln har lagt sig och jag lyckats lokalisera mig igen att jag kan ha varit på bussen i max en kvart. Lyckat.

Hittade som tur var ett nytt stopp ganska snart, och det dröjde inte länge innan en buss som faktiskt skulle till princes street kom förbi. Jag höll mig hel-vaken den resan, bör kanske tilläggas. 

När jag äntligen kom hem noterade jag att vi bor granne med butiken CP-lights, något som jag fann så roligt i mitt utmattade tillstånd att jag var tvungen att skratta högt. Nu tror mina grannar att jag är sinnesrubbad, men det var värt det. Bild kommer, när jag hittat min överföringsladd.

Nu ska jag sova.
Kärlek!