Det är efter tre veckor i Edinburgh som man inte längre reagerar när en fullvuxen man går fem meter framför en i kjol och bara ben.
Det är efter fyra veckor i Edinburgh man inser att man finner det attraktivt.
Vad som händer efter fem veckor i världens vackraste stad återstår att se. Jag är övertygad om att det är något underbart, iallafall.

Det har varit en otroligt lugn och trevlig dag, precis så som söndagar är menade att vara. Dagen inleddes med en tripp till Royal Mile, för att bevittna 250 hästar marchera uppför gatan. Fråga mig inte varför, för jag har ingen aning. Vi firar något, tydligen. En enorm flock hästar ingår normalt inte i ingredienserna för vad jag kallar en bra dag, men jag såg på det hela genom ett starbucksfönster,
på behörigt avstånd och med en caramel macchiato i handen,
så det var ok.
Ett litet steg för människan, ett stort steg för Johannas hästrädsla.

Vi gick vidare till en underbar affär fylld till bredden med roliga T-shirtar, var bittra inne på next och drömde om vår framtida London-flat. Hittade en affär som säljer julpynt året om, mammas version av paradiset med andra ord. Fick mig definitivt att längta till december.

Kvällen förgylldes av de vackraste fyrverkerier jag någonsin sett, och jag lyckades därför bra med att tränga undan tankarna om vad de faktiskt gjorde med ozon-lagret. Jag är en sucker för allt som glittrar. Fyrverkerierna vet jag faktiskt vad de var för - de var avslutningen på Edinburgh International Fringe Festival 2009, och inverlieth park var smockad med människor. Trevligt med kallt, ser fram emot Hogmanay!

För att hjälpa min stackars känsliga hy igenom en tung vinter köpte jag aloe vera ansiktsmask idag, så för tillfället ser jag ut som grinchen. alternativt en otränad hulken, men det spelar ingen större roll då de båda är relativt oattraktiva. Jag känner dock att möjligheten att förändra mina ansiktsdrag fullständigt har försvunnit, så jag tror det är dags att jag går och sköljer av den.

Kärlek!