Att klättra över murar är inte min grej.
Fick sluta tidigare idag, i brist på saker att göra. Även Carina hade en ledig eftermiddag, så vi drog oss mot tennisbanan än en gång. Åter igen något av en förnedring. Förklarade detta för Olivia, och hon kom med den lysande idén att vi två skulle smygträna lite, allt för att jag nästa gång skulle kunna vinna.
Vi kom båda snabbt fram till att trädgården var lite för full av både fönster och tennisboll-jagande valpar, så vi bestämde oss för att klättra över muren, till gräsfälten på andra sidan. Vi blev varnade i förväg av att vi troligtvis skulle bli bortkörda eftersom marken tillhör en skola i närheten, men vi chansade.
Det gick bra över till andra sidan, jag kände mig till och med riktigt smidig där jag erövrade denna stora stenmassa på bara ett par sekunder. Vi spelade lite tennis i solskenet, jag tror inte att jag förbättrade mig något väldigt men det var riktigt trevligt ändå.
Tills vi skulle tillbaka igen. Det var .. omöjligt. Muren var helt plan på andra sidan, inte ett enda ställe att sätta foten på. Efter ett antal misslyckade försök svalde jag helt enkelt stoltheten, lyfte över Olivia och gick runt hela kvarteret.

Nu sitter jag och lyssnar på I'll be your lover too, Robert Pattinson. mm. Vad är twilight?

Jag hade en halvhjärtad debatt med nutellaburken också när jag kom hem från tennisen. Jag förlorade, gav vika.
Det är ju faktiskt fredag.

Hoppas solen skiner lika vackert i Sverige, och att ni har en trevlig fredagkväll,
fylld med alkoholhaltiga drycker och mys.
Kärlek!